HISTORIK

Man har påträffat fornfynd på Christiansö, men dessa har troligen kommit hit med de jordmassor som fraktades från Bornholms fynd rika marker i samband med att man byggde befästningarna. Före 1684 fanns här endast skjul där bornholmsfiskarna förvarade sina nät eller övernattade vid tillfälliga vistelser. Om man får tro legenderna fanns här dock de små under jorden, troll och andra väsen. Första gången Ertholmene nämns är runt 1080. Då höll tydligen kung Knuds jarl Egil hus här för att hindra venderna. Venderna var ett slaviskt folk vars skepp liknade vikingaskeppen och som härjade längs de danska kusterna. Egil, som kom att kallas Blod-Egil började tydligen själv att ägna sig åt sjöröveri. På anmodan av den norske kungen, begav sig kung Knud till Ertholmene för att göra lite detektivarbete. Här fann han vid stranden ett bränt skepp. Egil greps på Bornholm och erkände att han erövrat och plundrat det norska skeppet, bundit fast dess besättning vid masten och tänt på. Galgen blev Egils slutstation. På 1300-talet hade de beryktade tyska piraterna Fetaliebröderna (Vitalianerna, på danska: Fetaljebrødrene) en bas här. Detta ledde till att Dronning Margrethe funderade på att anlägga en fästning, men därav blev intet.

Store Tårn, påbörjat 1684, Fyren inne i tornet är från 1805. Det gula huset från 1703 var kommendantens bostad och inrymmer idag gästgiveriet.

I freden 1648 tvingades Danmark lämna ifrån sig Skånelandskapen till Sverige, men fick senare tillbaka Bornholm. Under andra hälften av århundradet undersökte danskarna möjligheterna att anlägga ett bas på Bornholm, för att bättre kunna bevaka Östersjön. När svenskar anlade sin flottbas Karlskrona inte långt därifrån, skyndades undersökningen på och valet föll till slut på Ertholmene. 1684 började man bygga den bastion som senare kom att kallas Gyldenløves Batteri på Christiansös nordvästra del. Samma år sköt Store Tårn i höjden. Året därpå Lilletårn. Sedan under följande ett och ett halv århundrade byggdes och byggdes om befästningar och kasserner och andra byggnadsverk. Sten fanns det gott om.
Då all jord fick importeras från Bornholm, var det inte möjligt att bygga de kraftiga jordvallar som omgav den tidens andra befästningar. Jordvallarnas funktion var att dels hindra direktträffar på murarna med den följd att farligt stensplitter kunde ryka iväg åt alla håll, dels riskerade fiendens kanonkulor att studsa mot murarna och vålla stor skada. 1716 kom ryske tsar Peter den Store på visit. Säkert som ett led i sin bildningsresa runt Europa. Man kan anta att fästningskommendanten var lika lättad som senare värdar, när den gargantuanske tsaren reste vidare! Från 1725 blev öarna förvisningsort för livstidsdömda fångar som här sattes i slavarbete i stenbrotten.

1807 utförde engelska flottan ett terroranfall på det neutrala København. Staden besköts med brandraketer och bomber och las delvis i ruiner. Men värst av allt var att britterna la beslag på nästan hela den danska flottan. Danskarna svarade med att attackera brittiska skepp med de få och små fartyg de hade kvar. Kaperi (satatligt sanktionerat sjöröveri) mot brittiska fartyg blev ett annat vapen. En viktig bas för kaparna var Christiansö. Bornholms mest berömde kapare var Caspar Wolfsen. Vid ett tillfällen mötte han ett brittiskt fartyg som dels var för snabbt för att kunna fly från och dels var för starkt för att kunna bekämpa. Men Caspar var slug. Han lät sina mannar strö ut krut på däcket. Över krutet las sen ett lager bräder. Sedan rusade manskapet under däck. Som väntat äntrade britterna hans skepp och just när de kommit ombord, antände Caspar krutet och både bräder och britter flög all världens väg. Sen var det bara för Caspar och hans mannar att kliva upp och äntra det nu nästan tomma brittiska skeppet! På 10 dagar lyckades han kapa 15 fartyg.
6 oktober 1808 låg 25 kapade fartyg i den skyddade hamnen mellan Christiansö och Frederiksö. En brittisk eskader under den berömde Saumarez la sig öster om Christiansö. Några av hans skepp var utrustade med kraftiga mörsare som kunde skjuta iväg tunga bomber och brandbomber. Deras mål var att sänka de kapade fartygen och förstöra fästningarna. Christiansös kanoner hade ringa skottvidd och en av de kraftigaste kanonerna flög i luften när den skulle avfyras. Så under flera timmar kunde britterna lugnt avfyra sina bomber. Några större skador skedde dock inte. 6 svenska krigsfångar som satt i sin kahytt och spelade kort träffades av en bomb och en gammal gumma. Det var de enda dödsoffren och inget skepp blev sänkt.

Lilletårn från 1685. Idag museum.

Året därpå kallade man in 200, huvudsakligen tyska, soldater som skulle hjälpa till med att rusta upp befästningarna, som ju föregående år visat sig vara i uselt skick. Men några soldater försökte desertera och bestraffades med den niosvansade katten - den ohyggliga knutpiskan som användes av flera länders flottor. I augusti startade soldaterna ett uppror, de bröt upp krut och brännvinsförråden. De blockerade "Gaden" med kanoner. Till slut lyckades de tilltvinga sig två galeaser och ett antal mindre båtar och gav sig iväg. En eller möjligen två kaparekaptener fick besked om vad som hänt och lyckades ta galeaserna hem till Christiansö. Uppenbarligen hade myteristerna på något vis ta sig över till de mindre båtarna innan dess och flydde mot Skåne. Där tog några av dem värvning i den svenska armèn, där några av dem senare blev avrättade för plundring. Sju andra myterister återvände senare till Danmark, men de blev igenkända och slutade i galgen. 1809 utbröt "Kanonbådskrigen" Kanonbåtarna var långa klumpiga roddbåtar, som även kunde förses med segel och var utrustade med en kanon i aktern. Typen hade utvecklats av svensken af Chapman. Dessa fartyg kunde vara effektiva i stiltje. Några kanonbåtar blev stationerade på Christiansö. En mindre skärmytsling inträffade några år senare, då de jagade bort ett svenskt örlogsfartyg.

Hur som helst så blev befästningarna ombyggda och förstärkta med fler och bättre kanoner under de följande åren. Eftersom öarna saknar grundvatten, har färskvattensförsörjningen alltid varit (och är) ett stort problem. Men man samlade regnvatten i utsprängda dammar. Sten till befästningarna var det gott om på dessa granitöar och även fisk. Men bränsle och proviant fick, liksom idag hämtas från "Landet" (Bornholm). Brännvin fanns det alltid gott om. Livet gick sin gilla gång efter freden. Soldaterna byggde stenmurar mellan bastionerna, söp eller spelade kort. Här ute i "The middle of no where" fanns föga sysselsättning. Kvinnorna födde barn, en del utomäktenskapliga. Andra barn trodde man var bortbytingar. Modern till en döv, (som med den tidens dåliga kunskaper om döva - Castbergs dövinstitut i København var nog inte känt på öarna, med påföljande okunskaper) var övertygad om att hennes galne son var en bortbyting, och att trollen behandlade hennes riktiga son lika illa som hon behandlade sin "troll-son". Kort sagt, det blev ett i mycket, ordinärt litet samhälle. 1855 avvecklades flottans verksamhet på ön. Då som nu, kom de bofasta att bestå av fiskare, lärare, krögare och senare konstnärer och pensionärer. Ännu står öarna utanför den vanliga politiska styrningen och lyder under försvaret. Husen ägs av försvaret och invånarnas inflytande sker genom ett speciellt ö-råd. De får endast rösta i folketingsvalet, men slipper till gengäld att betala kommunalskatt. Idag bor här ett hundratal invånare.

HOME