NÖDEN
På 1800-talet ökades Lunds befolkning kraftigt och man beslöt
att bebygga ett nästan helt obebott ängsområde mellan StoraTvärgatan,
Trägårdgatan "Vallen" ( en stig längs stadsvallens forna
läge, senare Södra Esplanaden) och Prennegatan. Detta område kom
att kalla Nya Stan. Till Nöden räknar en del även Stora och lilla
Tvärgatan och Lilla Södergatan.
Den sanka ängen kallades Ripas Äng efter rådmannen Ripa som ägde
marken och som föreslog platsen.
På 1870-talet började man bebygga området. Byggherrar var ofta
arbetare inom byggbranschen.
Det var mest arbetare (som ofta hade sin arbetsplats på Armaturfabriken)
som bodde här. Bland judarna dominerade dock gårdfarihandlarna. Redan
på 1800-talet påtalade hälsovårdsnämnden de sanitära
olägenheterna med bristande avlopp och fukt i husen. En något sånär
välbeställd arbetarefamilj kunde ha en tvårummare på 50
kvadratmeter, många hade bara hälften så stor yta eller än
mindre. Hushåll med 6 personer kunde dela på ett vindsrum. Det fanns
bara en vattenkran och den hade bara kallt vatten. Ute på gården fanns
bryggstugan där man tvättade kläder i en vedeldad tvättgryta,
dassen, vedförråd och skjulet där de öppna soptunnorna stod.
Man försökte hålla lössen borta med ättikssprit eller
saltsyra, även kackerlackor fanns det gott om. Råttor och möss
var en annan stor plåga, trots att man satte ut fällor och gipsblandat
mjöl.
Hälften eller fler av kvinnorna var hemmafruar, men deras arbete var väl
så tungt som männens: Matlagning, renhållning, barnpassning och
inte minst det ständiga lappandet av kläder. För de yrkesarbetande
kvinnorna var det ännu tyngre, då de också skötte de husliga
sysslorna. Flera av kvinnorna arbetade som städerskor och tvätterskor.
De yngsta barnen kunde vistas på barnkrubban (som ännu finns kvar på
Korsgatan).
Trängseln gjorde att barnen fick leka utomhus och de vuxna träffades
ofta på yttertrapprna. Arbetsdagarna var långa för de vuxna och
barnen hade ofta jobb som bud efter skolan. Man gick därför och la sig
vid åttatiden. Barnen fick ofta sova på golvet under matbordet där
det fanns plats och trasmattan kunde tjänstgöra som täcke.Fylleri
och prostitution förekom givetvis också i området. Även
i detta fattigkvarter fanns de som hade sämre ställt än andra:
åldringarna och de ensamma mödrarna och av gatorna hade Hospitalsgatan
lägst status.
Bilden ovan visar Stora Tvärgatan
Redan från början flyttade många oxtodoxa judar in i området.
De flesta kom från Litauen, Polen och Ryssland där de ofta hade drabbats
av förföljelser. De bosatte sig gärna nära varandra som de
vara vana vid i de byar som de ursprungligen kom från. Sålunda kom
Lund att i Nöden ha Sveriges enda "shetl" (= judisk by eller bosättning).
Den judiska gruppen hade en stark gemenskap där man kunde hjälpa varandra,
medan däremot umgänget med den ickejudiska delen av Nödens befolkning
var begränsat, även om barnen ofta hade kompisar bland de ickejudiska
barnen - inte minst hade genom idrotten. De äldre judarna lärde sig
inte svenska, men de yngre gick i svenska skolor utom på lördagen då
man höll sabbat. Gårdfarihandel var det vanliga yrket bland judarna.
En nyanländ jude kunde få följa med tidigare anländ på
försäljningsresorna som kunde nå ända upp till södra
Norrland, men oftast höll sig inom södra Sverige, på så
vis kunde han lära sig språket och yrket. Det hände att gamla
kunder på besök i Lund kunde få bo hos judarna. De flesta judarna
bodde på Korsgatan, Mariagatan och södra delen av Trädgårdsgatan.
Det har funnits synagogor på flera ställen i Nöden: På Prennegatan
21 och nr 5, på Stora Tvärgatan 2 och från ca 1929 tills huset
revs 1979 i en f.d. ångkvarn på Lilla Södergatan 3 ( ironiskt
nog höll en nazistisk klubb hus i källaren till samma fastighet).

Lilla Södergatan för länge sedan, tecknat efter foto.
Det fanns många fattigområden i Lund, men det området som fick
öknamnet Nöden eller Judeen hade i särklass lägst status i
Lund. Det faktum att inte ens stora böcker om Lund ägnar mer än
på sin höjd ett par rader åt området och att man på
1960 och 1970-talet ville riva hela området säger en hel del. När
man idag går bland de hus i Nöden som inte rivits utan blivit trevliga
bostäder för medelklassen, kan man tycka att det är ren idyll.
Men då glömmer man de svåra förhållanden som Nödens
ursprungliga befolkning levde under, fattigdomen, trångboddheten, smutsen,
råttorna men även den starka sammanhållningen och livsglädjen
som kunde finnas trots armodet.
Lästips:
En självbiografi om Nöden på 1920-30-talen:
Arne Karlsson: Som Påg i Nöden i Lund (1996).
Mest om "svenskarna" i Nöden:
Sven B. Ek: Nöden i Lund (1971, 1982).
Om judarna i Nöden:
Anna Svenson: Nöden - en shetl i Lund (1995)
Mera om Nöden HÄR och HÄR