NÖDEN


På 1800-talet ökades Lunds befolkning kraftigt och man beslöt att bebygga ett nästan helt obebott ängsområde mellan StoraTvärgatan, Trägårdgatan "Vallen" ( en stig längs stadsvallens forna läge, senare Södra Esplanaden) och Prennegatan. Detta område kom att kalla Nya Stan. Till Nöden räknar en del även Stora och lilla Tvärgatan och Lilla Södergatan.
Den sanka ängen kallades Ripas Äng efter rådmannen Ripa som ägde marken och som föreslog platsen.
På 1870-talet började man bebygga området. Byggherrar var ofta arbetare inom byggbranschen.


Det var mest arbetare (som ofta hade sin arbetsplats på Armaturfabriken) som bodde här. Bland judarna dominerade dock gårdfarihandlarna. Redan på 1800-talet påtalade hälsovårdsnämnden de sanitära olägenheterna med bristande avlopp och fukt i husen. En något sånär välbeställd arbetarefamilj kunde ha en tvårummare på 50 kvadratmeter, många hade bara hälften så stor yta eller än mindre. Hushåll med 6 personer kunde dela på ett vindsrum. Det fanns bara en vattenkran och den hade bara kallt vatten. Ute på gården fanns bryggstugan där man tvättade kläder i en vedeldad tvättgryta, dassen, vedförråd och skjulet där de öppna soptunnorna stod. Man försökte hålla lössen borta med ättikssprit eller saltsyra, även kackerlackor fanns det gott om. Råttor och möss var en annan stor plåga, trots att man satte ut fällor och gipsblandat mjöl.

Hälften eller fler av kvinnorna var hemmafruar, men deras arbete var väl så tungt som männens: Matlagning, renhållning, barnpassning och inte minst det ständiga lappandet av kläder. För de yrkesarbetande kvinnorna var det ännu tyngre, då de också skötte de husliga

sysslorna. Flera av kvinnorna arbetade som städerskor och tvätterskor. De yngsta barnen kunde vistas på barnkrubban (som ännu finns kvar på Korsgatan).
Trängseln gjorde att barnen fick leka utomhus och de vuxna träffades ofta på yttertrapprna. Arbetsdagarna var långa för de vuxna och barnen hade ofta jobb som bud efter skolan. Man gick därför och la sig vid åttatiden. Barnen fick ofta sova på golvet under matbordet där det fanns plats och trasmattan kunde tjänstgöra som täcke.Fylleri och prostitution förekom givetvis också i området. Även i detta fattigkvarter fanns de som hade sämre ställt än andra: åldringarna och de ensamma mödrarna och av gatorna hade Hospitalsgatan lägst status.

Bilden ovan visar Stora Tvärgatan


Redan från början flyttade många oxtodoxa judar in i området. De flesta kom från Litauen, Polen och Ryssland där de ofta hade drabbats av förföljelser. De bosatte sig gärna nära varandra som de vara vana vid i de byar som de ursprungligen kom från. Sålunda kom Lund att i Nöden ha Sveriges enda "shetl" (= judisk by eller bosättning). Den judiska gruppen hade en stark gemenskap där man kunde hjälpa varandra, medan däremot umgänget med den ickejudiska delen av Nödens befolkning var begränsat, även om barnen ofta hade kompisar bland de ickejudiska barnen - inte minst hade genom idrotten. De äldre judarna lärde sig inte svenska, men de yngre gick i svenska skolor utom på lördagen då man höll sabbat. Gårdfarihandel var det vanliga yrket bland judarna. En nyanländ jude kunde få följa med tidigare anländ på försäljningsresorna som kunde nå ända upp till södra Norrland, men oftast höll sig inom södra Sverige, på så vis kunde han lära sig språket och yrket. Det hände att gamla kunder på besök i Lund kunde få bo hos judarna. De flesta judarna bodde på Korsgatan, Mariagatan och södra delen av Trädgårdsgatan. Det har funnits synagogor på flera ställen i Nöden: På Prennegatan 21 och nr 5, på Stora Tvärgatan 2 och från ca 1929 tills huset revs 1979 i en f.d. ångkvarn på Lilla Södergatan 3 ( ironiskt nog höll en nazistisk klubb hus i källaren till samma fastighet).

Lilla Södergatan för länge sedan, tecknat efter foto.


Det fanns många fattigområden i Lund, men det området som fick öknamnet Nöden eller Judeen hade i särklass lägst status i Lund. Det faktum att inte ens stora böcker om Lund ägnar mer än på sin höjd ett par rader åt området och att man på 1960 och 1970-talet ville riva hela området säger en hel del. När man idag går bland de hus i Nöden som inte rivits utan blivit trevliga bostäder för medelklassen, kan man tycka att det är ren idyll. Men då glömmer man de svåra förhållanden som Nödens ursprungliga befolkning levde under, fattigdomen, trångboddheten, smutsen, råttorna men även den starka sammanhållningen och livsglädjen som kunde finnas trots armodet.

Lästips:

En självbiografi om Nöden på 1920-30-talen:
Arne Karlsson: Som Påg i Nöden i Lund (1996).

Mest om "svenskarna" i Nöden:
Sven B. Ek: Nöden i Lund (1971, 1982).

Om judarna i Nöden:
Anna Svenson: Nöden - en shetl i Lund (1995)

Mera om Nöden HÄR och HÄR

Back