Bara en mil väster om Söderslätts bördiga, feta jordar ligger Falsterbonäset. Falsterbonäset var en sandig landtunga, bevuxen med ljung och ständigt hotat att dränkas av antingen havets stormvågor eller av flygsanden. Bönderna klarade livhanken på extra fiske. Men denna gudsförgätna trakt gav mer klirr i den danske kungens kassa än någon annan del av Danmark.
På medeltiden kom sillen i stora mängder, den kom i sådana mängder att båtar inte kunde ta sig fram - åtminstone om man får tro krönikörerna. Sillen kom passande nog när skörden var bärgad. Drängar, elever och alla sorts manskap i hela Danmark lämnade allt och for till Skanör och Falsterbo för att fånga sill. Sillen var den stora exportvaran, i de katolska fastemånaderna var fisk det enda man fick äta och behovet av den billiga sillen var därför omättligt.
Fiskarna drog i land sina båtar vid sina lejen; varje trakt hade sitt leje. Det var fiskare från ön Falster, vars leje tydlige var betydande, som kom att ge namn åt staden Falsterbo. Här hade fiskarna sina enkla tältliknande kojor av sjögräs eller tång. Här stod köpmän från främst de tyskspråkiga delarna av Europa - de stora hansestäderna, redo med inhyrda kärror. I detta ögonblick, när sillen kom i köpmännens händer, kunde kungen kräva skatt på den av köpmännen. I detta ögonblick förvandlades de silvriga fiskarna till renaste guldmynt i kungens kassa! |