SKÅNEMARKNADEN

Bara en mil väster om Söderslätts bördiga, feta jordar ligger Falsterbonäset. Falsterbonäset var en sandig landtunga, bevuxen med ljung och ständigt hotat att dränkas av antingen havets stormvågor eller av flygsanden. Bönderna klarade livhanken på extra fiske. Men denna gudsförgätna trakt gav mer klirr i den danske kungens kassa än någon annan del av Danmark.

På medeltiden kom sillen i stora mängder, den kom i sådana mängder att båtar inte kunde ta sig fram - åtminstone om man får tro krönikörerna. Sillen kom passande nog när skörden var bärgad. Drängar, elever och alla sorts manskap i hela Danmark lämnade allt och for till Skanör och Falsterbo för att fånga sill. Sillen var den stora exportvaran, i de katolska fastemånaderna var fisk det enda man fick äta och behovet av den billiga sillen var därför omättligt.


Fiskarna drog i land sina båtar vid sina lejen; varje trakt hade sitt leje. Det var fiskare från ön Falster, vars leje tydlige var betydande, som kom att ge namn åt staden Falsterbo. Här hade fiskarna sina enkla tältliknande kojor av sjögräs eller tång. Här stod köpmän från främst de tyskspråkiga delarna av Europa - de stora hansestäderna, redo med inhyrda kärror. I detta ögonblick, när sillen kom i köpmännens händer, kunde kungen kräva skatt på den av köpmännen. I detta ögonblick förvandlades de silvriga fiskarna till renaste guldmynt i kungens kassa!

En bit in i land hade köpmännen sina, av kungen utstakade fed eller fit. Danzig hade sitt fed, Wismar sitt osv. Och Danzigs lag gällde i Danzigs fed etc. Även här var boningarna enkla: hyddor av havstång eller torv, tält eller ihopfällbara bodar av trä. Varje spår av boningarna skulle vara utplånade vid marknadens slut. Här rådde ännu mera liv: Gälskerskor rensade fisken, saltare med det för hela fiskerinäringen så viktiga konserveringsmedlet Lüneburgersalt, kvalitetskontrollörer som kontrollerade att fisken rensats och saltats korrekt. Tunnbindare tillverkade tunnor (trehundratusen tunnor med saltad sill exporterades årligen härifrån!) , repslagare gjorde rep åt skeppen. horor från Köpenhamn och de tyska städerna utbjöd sina tjänster, smeder tillverkade knivar, yxor och spik och annat som kunde behövas, bönder ställde upp som körsvenner , bagare och korvstoppare bidrog till att dryga ut de ensidiga fiskmiddagarna. Smör fraktades hit från Stockholm och från Sverige kom även järn till smedjorna, lyxtyger från Nederländerna bytte ägare på de sandiga fälten. Fyrtiotusen mänskor kom till Skånemarknaderna i Skanör och Falsterbo! I slutet av 1300-talet bodde det i Köpenhamn färre än tre tusen invånare!
Det var som om en kosmopolitisk storstad plötsligt hade ramlat ner på sanddynerna!
Så på 1500-talet tog det roliga slut. Vedfyren på Ulenabbe brydde sig ingen om att hålla eld i, och stillheten bredde ut sig över ljungen och Skanör och Falsterbo blev bara ett par småstäder bland många andra.

BACK

Lästips:
# Red. John Danstrup og Hal Koch: Danmarks historie. Bind 4.
# Lars Ersgård: Vår marknad i Skåne.
Länktips:
# Tyskspråkig sida om sill.