BÖCKER OCH LÄNKAR OM ESTONIA

Estoniakatastrofen tycks ha förvandlats från en katastrof till en neurotisk konspiratorisk sörja av samma slag som mordet på Olof Palme.

Var ock en av teorierna om mordet på Palme tycks ha fog för sig och mycket talar för dem, vare sig det gäller CIA-spåret, Sydafrikaspåret, att socialdemokraterna själva tog livet av honom, att det var högerextremister, att det var IB-folk etc. Sen visar det sig att det av allt att döma bara var en missbrukare som tänkt mörda en känd gangster, men råkade skjuta fel person! En så stor person som Palme, kan inte ha dött av något så banalt som ett misstag! Jo, jo lika väl som en obetydlig person kan det!

När det gäller Estoniakatastrofen finns lika många och lika sannolika och osannolika spår. Liksom när det gäller mordet på Palme, ökar mystiken ju mer man gräver - till slut blir det så mystiskt att man missar det uppenbara: Fartyget höll för hög fart i stormen och bogvisiret var för klent konstruerat. Den estniska nationalsymbolen m/s Estonia förliste på ett lika banalt vis som en jolle på Vättern!
Det var som med mordet på Palme: Den självklara lösningen känns inte värdig offrena! Men så är nog sanningen.
Det var som med den store franske upptäcktsresanden, som överlevde alla faror, men dog i en av historiens första tågolyckor. Ett snopet slut.

Böcker om Estonia

Kent Härstedt: Det som inte kunde ske
Morten Boje Hviid: Jag ville överleva - tiden efter Estonia
Leif Bogren: Därför överlevde jag Estoniakatastrofen (1996)
Terttu Pihlajamaa: Vi kan inte glömma Estonia (1998)
Mats Lundegård: Mayday Mayday : Estonias undergång (1995)
Estline: M/S Estonia
Gert Z Nordström, redaktör: Bilder av en katastrof (1996)
Niklas Bodell, Leif Kasvi, Bo Lidén: Estonia : berättelsen om en tragedi (1995)
Dan Waldetoft. red.: Estonia inom oss (1995)
Anders Jörle och Anders Hellberg: Katastrofkurs : Estonias väg mot undergång (1997)
Mikael Kindbom: Hoppet bortom Estonia : (bibeleleverna, katastrofen och den långa vägen tillbaka)
Stig Hadenius, Lowe Hedman, Kjell Nowak: Estonia i Nyheterna
Estoniakatastrofen : M/S Estonias förlisning i Östersjön den 28 september 1994 (Socialstyrelsen)
Ernst Brunner: Mr Skylight : oratorium (1995)

Henry Lorin och Karl-Axel Norberg: Färjeolyckan vid Zeebrügge den 6 mars 1987 (Herald of Free Enterprise) (1989)
Olle Almersjö mfl: Branden på passagerarfärjan Scandinavian Star den 7 april 1990 (1993)

Länkar om Estonia

CITERAT OM ESTONIA. Senaste nytt och en del gammalt om Estonia!!!
ms ESTONIA 1994-09-28
A survivor's story from MS Estonia
MS "ESTONIA" disaster
Socialstyrelsens Estoniasajt
Stiftelsen Estoniaoffren och Anhöriga SEA
Nu måste Estoniafrågan få vila!
Ny Teknik om Vattentäta skott
Ny Teknik om Urvattnat förslag om sjösäkerhet
Viking Sally (senare Estonia)
Tysk länksajt
Styrelsen för psykologiskt försvar/ SPF/ The National Board of Psychological Defence (SPF)
Heiwa Co - European Agency for Safety at Sea

Länkar om Herald of free Enterprise, Scandinavian Star och Jan Heweliusz

The Herald of Free Enterprise, picture
Representing The Impact of Time on Human Error and Systems Failure
Støttegruppen for etterlatte og overlevende etter «ulykken» med Scandinavian Star
Photos of the "Jan Heweliusz" after her Accident
Das Wrack der "Jan Heweliusz"
Kända sjökatastrofer (halvdålig site)



Några tankar kring Estonia.

Skrivet 1999
Jag har ingen som helst anknytning till Estonia-olyckan, så jag har egentligen
ingen rätt att yttra mig i ämnet. Estonia har för mig fungerat som en ram för mina egna
torftiga funderingar, på samma sätt som mordet på Olof Palme.
När jag skriver detta, har beslutet fattats, att Estonia och hennes döda inte ska bärgas.


Ta upp de döda?


Den anhöriga får upp sin döda: Liket kremeras (vilket är det vanliga)
och hamnar på kyrkogården. Den döda har kommit hem.
Men har hon det? Askan som bisätts, är askan efter skelettet, bränd kalk
inget annat. Det som vi uppfattar som den döda: Hjärnan, tankarnas och
själens säte; Hjärtat som pumpat hennes blod runt i kroppen, själva
symbolen för livet; Ögonen, själens spegel; Allt detta har under kremeringen
förintats och hamnat som en förorening bland andra i krematorieskorstenens
reningsfilter eller kommit ut genom skorstenen.
Om femtio eller hundra år förintas gravplatsen; Ett bostadsområde ska byggas,
Bränd kalk är det som ligger i gravplatsen, ingenting annat.
Eller ett parkeringshus, en väg.

Låt de ligga kvar?


Allt mer kommer de döda att upplösas, bli ett med havet,
bli ett med själva livets upphov.
Det är en vacker tanke för den religiösa, lika väl som för ateisten.
Gravplatsen finns vid varje havstrand och på varje hav.
I Portsmouth finns bänkar utplacerade längs stranden.
Varje bänk bär en minnesbricka av mässing: Till minne av
Min hustru NN som dog av cancer. Till minne av min soldatpolare
som dog i Normandie på D-dagen. Etc.
De flesta av de döda var begravda i jorden, men för de efterlevande fanns de i utsikten från bänken.
Jag satt på en bänk och tänkte på en person som jag inte har någon som
helst anknytning till, såg ut över The Solents grå böljor och njöt av en pipa god tobak.

Men inte ens havets grav kommer att förbli o-skändad. Vrakplundrare kommer att plocka
upp makabra souvenier: kranier, dagböcker..
Tanken är vidrig, men havet kan de inte stjäla.

Var finns den döda?


I de efterlevandes minne, var annars?
Gravplatsen, vare sig det är havet eller i jorden är ett stöd
för minnet.
Vad är döden?
Ett rum som är låst för de levande.
Många som kämpat för livet och överlevt, i samband med Estoniakatastrofen
och andra katastrofer har berättat i böcker och tidningar, att de såg döden
som en möjlig befrielse.

Kan de döda identifieras?


När man återfann skelettresterna av den ryska tsarfamiljen,
gick det att identifiera dem med DNA-teknik.
Att man inte skulle kunna identifiera Estonias döda, är därför bullshit.
På de döda på Estonia , är sannolikt förutom skelettet, även mycket av mjukdelar,
hud och hår bevarade.
De döda som påträffas i sina hytter är genom sin placering lätta att identifiera.
Tandkort, sjukhusjournaler, DNA-teknik, osteologi (skelett-analys); ett stort antal
metoder finns för identifiering.

Klarar dykarna av att ta upp de döda?
Ett ohyggligt jobb, rent mentalt. Framförallt kanske om man finner döda barn.
Men ett jobb som dykarna själva valt att utföra.
Visst, men det är mänskor med känslor, som alla andra. Varför utsätta dem för trauman?
Fysiskt?
Man har i debatten diskuterat hur dykarna psykiskt skulle klara av jobbet,
Men en lika viktig fråga borde vara:
Om någon dykare omkommer under sitt arbete.
Vid betydligt enklare dykeriarbeten, som vid de arkeologiska utgrävningarna
av regalskeppet Kronan och femtonhundratalsskeppet Mary Rose har erfarna
dykare dött.
Dykeriarbeten på Estonia kan leda till dödsfall, Estonia-trauman hos dykarnas efterlevande
och kanske djupa samvetskval, nya utredningar, upprivna
själsliga sår.


Mina erfarenheter av döden är (i skrivande stund) mindre än de flestas:
Jag har i min ungdom sett ett färskt lik, några bekanta har dött av fylla och självmord,
när jag pluggade arkeologi var jag med om utgrävningen av en vikingatida gravplats.
Jag har ingen anknytning till någon som dog på Estonia (annat än via bekantas bekanta,
som de flesta andra svenskar).
Jag har däremot erfarenhet av mångårig ångest och
depression och jag vet vad det innebär att ha längtat efter döden som en befriare.
Har jag något gemensamt med de överlevande från Estonia, från Gottröra,
från Titanic? Jag inbillar mig att vi alla har något gemensamt med dem.

Jag har läst den danske överlevande, Morten Boje Hviids bok och Kent Härstedts bok. De är jämnåriga, har samma politiska tillhörighet och är båda trots sin ungdom erfarna politiker. Men Morten lider av att han inte räddade sina medpassagerare (som hans idol svenske superagenten Hamilton skulle ha gjort!) utan rent av försökt dränka en man för att nå en bättre livräddningsflotte, han gråter ut i TV, luras att göra korkade uttalanden i pressen och förköper sig på modekläder. Kent däremot, tar kontakt med och engagerar sig i andra överlevande och offrens anhöriga (det framgår OCKSÅ i Mortens bok!)
Till Kents nästan odrägligt sympatiska egenheter hör också att han inte profiterat på Estoniakatastrofen i sin fortsatta politiska karriär.
Läs gärna hans hemsida! (http://www.kent.harstedt.pp.se/frame.htm) Där är han riksdagsmannen
från nordvästra Skåne, där är han inte den överlevande från Estonia. Mortens bestående erfarenhet från Estonia var, att han inte var den tappre osjälviske hjälten han ville vara, medan Kent erfarenhet var, att mänskan trots allt är god. Nu väntar jag bara på att den tredje i livräddningsflotten; Sara Hedrenius, ska skriva sin bok. När den kommer ut ska jag köpa den.

Vi läser gärna om andra, vare sig de är skurkar, hjältar, offer eller vanliga, för att lära oss något om oss själva, våra anhöriga och vänner. Mänskor som upplevat döden på nära håll, lär oss kanske något väsentligt. Varför hade vi annars ”älskat” katastrofer.

Varje dag visar någon av tevekanalerna en film på temat ”Stor Katastrof”, alla utom skurkarna räddas och hjälten och hjältinnan möts i en blöt kyss. Happy End.
I Verkligheten slutar inte mödorna i och med räddningen; för de överlevande har bara en etapp i mödornas långa väg avklarats när de bringats upp i räddningshelikoptern.

Visst tycker jag att en bärgning hade varit häftig, en repris av min barndoms Vasabärgning. Men jag kan inte se det nödvändiga med en bärgning.
Vi vet varför Estonia sjönk och de döda är oåterkalleligen döda.
När Amundsen nådde sitt mål, Sydpolen, var hans känsla inte triumf, utan ”Jaha”.
Om de döda bärgas, kan inte de anhörigas reaktion bli densamma?
Det som man slagits för i många år och till slut uppnått, att det egentligen inte löst
någonting, att sorgen inte försvinner för det.

Jag har ofta tänkt denna banala tanke:
Den som är värd att sörja, har varit värd att älska.
Att ha älskat någon är inte en negativ känsla, det är en fin känsla som ska bevaras med glädje.

E-mail     Hem    Back