LIVET OMBORD PÅ ETT ÖRLOGSSKEPP
1620-TALET

Bilderna ovan visar föremål, som tillhört besättningen, som påträffats på Vasen och Solen.
Sjömanskista och träfat som också användes som sjömanskista. Man märkte sina föremål med sitt bomärke. Brännvinskuting, ölstop, trätallrik (disk), svepask, träsked, stengodsfat (liknande ett Höganäs-fat) svarvad skål, kniv, nåldosa,fingerborg, väska av samisk typ, fiskedon, kvarnspel inristat på ett lock, pipa, kamm, supkopp (för supan-mat, dvs. flytande mat som soppa och välling), sked, trefotskärl av stengods. Mänskans "trogna" följeslagare: löss och loppor.

SJÖFOLKET fick tyg till en omgång kläder och de fick fri kost (mat). Maten bestod huvudsakligen av salt sill, salt fläsk, bröd och smör (att maten var full av mask och halvrutten var det vanliga på segelfartygens tid och även senare). Då maten var salt fick besättningen flera liter svagt öl varje dag, som i slutet av en expedition kunde vara utspädd med allt mer havsvatten. Besättningen var indelad i back-lag som åt ur en gemensam skål.Klagade man på maten fick man leva på vatten och bröd.

Hängkojer infördes i den svenska flottan på 1670-talet. På Vasens tid sov manskapet direkt på däcksplankorna bland kanonerna, i de kläder de gick och arbetade i. På Vasen har man hittat fragment av en rya-filt - men dylik lyx var nog sällsynt. Framförallt på våren och hösten kunde nätterna vara bitande kalla. Genom de stängda kanonportarnas springor spred sig vatten och drag. Genom däcksluckorna, "gretingarna" som var gjorda som galler av trä och som täckte stora delar av däcken, sipprade ständigt in vatten från regn och hav. Kabyssen (köket) var en öppen murad eldstad, på Vasens tid utan skorsten (på 1630-talet förekommer skorstenar), så röken fick söka sig ut genom däck och gretingar.

Manskapet plågades ständigt av löss, flugor och annan ohyra. Det hände ofta att halva besättningen dog eller insjuknade. 1627 nämns tre sjukdomar: Ögonsjuka som var en ögoninfektion som orsakades av röken från kabyssen och av bakterier (t.ex. gonorrè). Brännsot som var det samma som malaria (malariamygg förekom inte allt för sällan i Norden ännu i början av 1900-talet!). Skörbjugg orsakades av C-vitaminbrist. C-vitaminer förekommer frukt, grönsaker och även i visst kött (säl-lever. t.ex. är rikt på C-vitamin). Redan på Vasens tid visste man i svenska flottan att man kunde förebygga skörbjugg med citrusfrukter (något som holländarna praktiserat länge på den tiden!) Trots dessa kunskaper praktiserades de inte i någon större utsträckning förrän en bit in på 1900-talet. Skörbjugg är en ytterst plågsam sjukdom som bl.a. leder till att munnen ruttnar och som slutar med döden om den inte kureras med c-vitaminrik föda.

Fler dog av sjukdomar än av strider. Balberaren ("läkaren") hade ingen större kunskap och inga verksamma mediciner. Trängseln ombord den totala frånvaron av hygien bidrog också till att sjukdomar spreds. Genom att bränna svavel och enris försökte man röka ut den värsta ohyran. Jag har varit ombord på Vasen en gång och gått på de låga trånga däcken. Det är ofattbart att tänka sig att minst 450 man skulle få plats där!
Trängseln och de usla förhållandena och inte minst det faktum att den tidens mänskor hade ett hetsigare temperament än idag var säkert orsaker till att disciplinen var hård, närmast drakonisk. En svordom kunde bestraffas med döden, andra småförseelser kunde leda till att man fick handen avhuggen eller piskades. Vägrade man att lyda order, var straffet kölhalning. Kölhalning gick till så att delinkventen med ett rep drogs under kölen. Om skeppet varit ute länge och bottnen täckt av skaldjur, riskerade man att flås levande av en sådan bestraffning.

Dygnet delades in i 4-timmars vakter: 4 timmar arbete (i riggen, vid länspumpen etc.), 4 timmars sömn och fyra timmars rast, därefter 4 timmars arbete etc. dygnet runt. Ofta blev det mer arbete än vila. På lediga stunder spelade man kvarn, ett brickspel som finns än idag, eller tärning. Eftersom man oftast bara hade en omgång kläder och ett par skor, användes frivakten ibland till att lappa och laga. Tobaken var en nyhet från Amerika och den var dyr. Piporna var små och av vitbränd lera ("kritpipor"). Tobaken var av en sort som kallades "Knaster". Jag har smakat sådan tobak, den smakar som smulade cigariller av usel kvalitet! Röka fick man bara göra i kabyssen. På en del skepp fick man röka ute på galjonen under bogsprötet. Här fanns även två "toaletter". Det vanliga var att man stack ut ändan genom en kanonport eller över relingen när man behövde skita. Maten gjorde att man ständigt hade dålig mage. Nattetid kunde kunde några enstaka ljuslyktor lysa upp däcken punktvis.

BEFÄLEN hade bättre förhållanden. Maten var den samma även för dem, men de hade bättre öl. Deras kajuta var inredd som fina hem på den tiden: Målade träskulpturer och målade blomsterornament täckte väggarna. Längs med väggarna stod väggfasta träbänkar med vävda kuddar. Bänkarna kunde fungera som förvaringskistor. Några av bänkarna kunde fällas ner så att man fick en tvåmansbädd. På golvet stod ett kraftigt bord som kunde ha en orientalisk matta som duk. Man åt på tenn eller fajanstallrikar, drack öl ur tennstop och drack vin ur höga sexkantiga glas. Maten hölls varm, genom att man satte matkärlet på en glödpanna. Genom akterspegelns stora fönster kom ett grönskimrande ljus in. På fritiden kunde man spela bräde (ungefär som backgammon).

Befälens vardagsting:
Kajutan, fållbänken i utfällt läge, bord, stop av tenn, vinglas, bords-ur av mässing, tennskål, tallrik av fajans, glödpanna av brons, ljusstake, lykta.

Back