SKUTOR 1



BLEKINGSEKA.

Den nordiska snipan är klinkbyggd och med rötter tillbaka i järnåldern. Den äldsta typen av snipa med akterspegel är troligen blekingsekan.
Typiskt för den är den lilla men breda akterspegeln, den korta kölen, den djupa aktern och de utfallande stävarna.
Den kunde ha mellan 5 och 10 bord på var sida och variera i längd mellan 5 och 9 m.
Blekingsekan var från början försedd med ett assymetriskt råsegel, men har sedan mitten av 1800-talet sprisegel med stagfock.
Den är lätt att såväl ro som segla, även med last. För de flesta är nog blekingsekan den typiska allmogebåten.

--------------------------------------------------

SLUP.

Från ca 1870 och 30 år framåt upplevde den karga skånska sydostkusten ett enormt uppsving. Ofta köpte några köpmän eller sjömän en liten slup, så att de kunde sälja eller byta sina varor i Blekinge eller Stockholm. Överskottet investerades i allt större båtar, skonare, briggar, barkskepp och handeln utsträcktes ända till Västindien, Nord- och Syd-amerika. Vid sekelskiftet hade det lilla samhället Brantevik Sveriges största segelfartygsflotta.



--------------------------------------------------

EN RÅBOCKS OVÄRDIGA SLUT: Ricktor, ex. Elgen.

Någon gång runt år 1835 byggdes i byn Harge vid Vättern en "råbock". Råbocken var Vätterns typiska båt. Det var en öppen skuta med en mast och ett råsegel, som fraktade malm och kalksten. Liknande "bockar" fanns även i Vänern.



1871 återstod endast fyra råbockar. Två av dem sjönk samma år och de två återstående riggades om till galeaser (en skonarliknande rigg där den aktre masten är kortare än den främre).Den ena av dessa två kom med tiden att få namnet Ricktor. När hon togs in i Beckholmsdockan i Stockholm för en nödvändig renovering, var hon ett av världens äldsta seglande fartyg.



1997 lämnade hon dockan - och sjönk. Hade hon legat kvar under vattnet hade hon i likhet med alla andra mer än 100 år gamla vrak, varit skyddad av lagen. Istället bärgades hon, därför att hon hade lagt sig på en värmepump som hotade att skadas. Medel för att renovera henne saknades och hon höggs (helt lagligt!) till kaffeved.
Detta trots bl.a.Sjöhistoriska Museets protester. Sjöhistoriska hann dock utföra noggranna ritningar och fotodokumentation av den dödsdömda skutan.
Längd över allt: 21,3 m, bredd: 6,5m, djupgående:2,3m.
Nedan: Konstruktionsritning av råbock publicerad 1914.



--------------------------------------------------

STORBÅT (sandkil).



Bild ovan: Sandkilen Helmi. Foto: Gunnar Forsgren.

Skärbåten är känd sedan medeltiden. Ursprungligen var den riggad med ett råsegel (långt senare jaktriggad). Den var 7-8 m. lång och klinkbyggd. Ur denna båt utvecklades Roslagens och Ålands berömda storbåt. Storbåten användes av bonde/fiskare-befolkningen i skärgården till transporter av bytesvaror, strömming och hö. Vid besök i "upplanden", t.ex. Stockholm riggade man upp seglet som ett övernattnings-tält över rån eller bommen. Senare ersattes "tältet" med en kajuta med klinkbyggt tak i aktern. Därav den äldre benämningen Kajutbåt. Många storbåtar fick jaktrigg vid mitten av 1700-talet, medan andra behöll det enkla råseglet ännu 100 år senare. Höbåten som beskrivs så målande i Bellmans "Solen glimmar" var en typisk kajutbåt.


Bild ovan: Sandkilen Helmi. Foto: Gunnar Forsgren.

På 1800-talet började storbåten användas till att frakta sand och kallades framåt sekelskiftet för Sandkilare, på 1900-talet Sandkil. Sandkil är numera den vanligaste benämningen. Rospigg eller piggskuta var en annan benämning, förstnämnda även som benämning på Roslagens befolkning. "Piggen" var helt enkelt det spetsiga stävtimret i vilket förstaget var fäst. På 1800-talet blev masten kraftigt förstagad (framåtlutad). Detta, den extremt långa bommen, piggen, den (till skillnad mot resten av skrovet som var klinkbyggt) kravellbyggda målade (oftast svarta, ibland gröna) brädgången och den gröna masttoppen var typiska för sandkilen. (Flera av dessa element förekom på flera av de holländska 1600-tals-"jachterna" - en tillfällighet?).

Från mitten av 1800-talet och en bit in på 1900-talet förekom ofta regattor med sandkilar. Den lilla bruksskutan var en snabb seglare. I början av 1900-talet utrustades flera sandkilar med motor. Vid sekelskiftet nådde roslagsskutorna sin storhetstid. Motoriserade båtar, järnvägen (som gjorde att Stockholmarna kunde få sill från Göteborg som var färskare än Roslagens strömming!)och bilen, gjorde att skutorna snart blev allt färre. Helmi seglar ännu, men hon är så grundligt renoverad, att hon är mer en kopia. Men hon och några nybyggen är de sista av en gammal och mycket fin båt-typ, som kombinerade grundgående, med stor lastkapacitet, minimal besättning och snabbhet.



Om bilden ovan:

Fig. 1 visar den äldre, klinkbyggda typen av kajutatak. Fig.2, den yngre typen av kajuta. Fig.3: De ursprungliga storbåtarna och även många senare, hade ingen kajuta. Fig. 4: Stävpiggen, typisk för roslagsskutorna. Fig. 5: Brädgången (den översta delen av båtsidan), var kravellbyggd, till skillnad mot resten av det klinkbyggda skrovet, och oftast svartmålad. Sudbandet (en list under brädgången) var alltid målad. Ibland var även relingslisten målad. Man kunde se varifrån en skuta kom genom att se på listernas färger. Det gröna sudbandet på bilden visar på hemort i Länna-Danderyd-trakten.
Fig. a: Sandkil/storbåt med den typiska jaktriggen. Fig. b: Två spri-riggade master på denna storbåt från Iniö i Åbolands skärgård. Fig. c: Råsegelriggad storbåt.

VEDJAKT.

Redan på 1700-talet märkte man att gaffelseglet med sin ovanligt långa bom, gjorde storbåten tämligen lovgirig och man riggade upp ett bogspröt för att få plats för ännu ett segel för att på så vis balansera riggen. Denna båttyp kom att kallas klyvarskuta och var ca 17 m. lång. I början av 1800 talet utvecklades ur den Vedjakten. Roslagens andra kända båttyp var därmed född. Den sista vedjakten Greta Linnéa, byggdes på 1920-talet. Det är efter en modell av denna vedjakt som kopian Sofia Linnéa byggdes 1988. Vedjakten var ca 20 m. lång. Loggertseglet överst på masten, gjorde att båten kunde fånga vinden även när hon seglade i lä bakom höga klippor och granar.


--------------------------------------------------



E-mail     Hem     Back

Skutor 2 Skutor 3

länkar & litteratur
links & litterature

English Summary:

SKUTOR 1 (Smaller sailing vessels 1)

BLEKINGSEKA ("Dory from Blekinge"): The "snipa" is a traditional boat type with its origin back in the iron age. Some hundred years ago the "snipa" in what is today south Sweden, at flat tuck. The sail was originally an asymetric square sail, but round 1850 it was replaced by the sprit sail. The boat is shallow and can be between 5 and 9 m. of length. It is easy to row and to sail, also when loaded.
SLUP (Sloop): In the end of the 19th century merchantmen and sailors on the poor south-east coast of Skåne (Scania), invested their money in small sloops for trading in the neighbourhood. The profit was used to buy bigger vessels, ketches, schooners, barks. In the beginning of the 20th century the small village Brantevik, had Swedens biggest fleet of sail ships! A similar development occured in many other Scandinavian villages.
RÅBOCK: This square sail rigged vessel was common on the large Swedish lakes Vättern and Vänern. In 1871 only 2 råbockar survived, both were re rigged as galeaser (ketch-rig). In 1997 the last råbock, Ricktor, was broken up. Ricktor was built in 1835 and was the oldest sailing vessel in Europe.
STORBÅT: In the large archipelago between Stockholm and Finland, the peasants and fishermen had used a square rigged boat (looking like a small viking ship) since the middle ages. In the 18th century, some of these boats got a simple yacht rig. This boat became typical for the Stockholm Archipelago, and was also known as Sandkil (= "sand-runner") or Rospigg. The boat was shallow and fast and needed a crew of only one or two men. It was only 7-8 m long.
VEDJAKT (Fire wood yacht): Already in the 18th century some Storbåtar got a bowsprit and a higher rig. The Vedjakt had a length of around 15-17 m.