
SKUTOR 1

BLEKINGSEKA.
Den nordiska snipan är klinkbyggd och med rötter tillbaka i järnåldern. Den äldsta
typen av snipa med akterspegel är troligen blekingsekan.
Typiskt för den är den lilla men breda akterspegeln, den korta kölen, den djupa
aktern och de utfallande stävarna.
Den kunde ha mellan 5 och 10 bord på var sida och variera i längd mellan 5 och
9 m.
Blekingsekan var från början försedd med ett assymetriskt råsegel, men har sedan
mitten av 1800-talet sprisegel med stagfock.
Den är lätt att såväl ro som segla, även med last. För de flesta är nog blekingsekan
den typiska allmogebåten.
--------------------------------------------------
SLUP.
Från ca 1870 och 30 år framåt upplevde den karga skånska sydostkusten ett enormt
uppsving. Ofta köpte några köpmän eller sjömän en liten slup, så att de kunde
sälja eller byta sina varor i Blekinge eller Stockholm. Överskottet investerades
i allt större båtar, skonare, briggar, barkskepp och handeln utsträcktes ända
till Västindien, Nord- och Syd-amerika. Vid sekelskiftet hade det lilla samhället
Brantevik Sveriges största segelfartygsflotta.

--------------------------------------------------
EN RÅBOCKS OVÄRDIGA SLUT: Ricktor, ex. Elgen.
Någon gång runt år 1835 byggdes i byn Harge vid Vättern en "råbock". Råbocken
var Vätterns typiska båt. Det var en öppen skuta med en mast och ett råsegel,
som fraktade malm och kalksten. Liknande "bockar" fanns även i Vänern.
1871 återstod endast fyra råbockar. Två av dem sjönk samma år och de två återstående
riggades om till galeaser (en skonarliknande rigg där den aktre masten är kortare
än den främre).Den ena av dessa två kom med tiden att få namnet Ricktor. När hon
togs in i Beckholmsdockan i Stockholm för en nödvändig renovering, var hon ett
av världens äldsta seglande fartyg.
1997 lämnade hon dockan - och sjönk. Hade hon legat kvar under vattnet hade hon
i likhet med alla andra mer än 100 år gamla vrak, varit skyddad av lagen. Istället
bärgades hon, därför att hon hade lagt sig på en värmepump som hotade att skadas.
Medel för att renovera henne saknades och hon höggs (helt lagligt!) till kaffeved.
Detta trots bl.a.Sjöhistoriska Museets protester. Sjöhistoriska hann dock utföra
noggranna ritningar och fotodokumentation av den dödsdömda skutan.
Längd över allt: 21,3 m, bredd: 6,5m, djupgående:2,3m.
Nedan: Konstruktionsritning av råbock publicerad 1914.

--------------------------------------------------
STORBÅT (sandkil).
Bild ovan: Sandkilen Helmi. Foto: Gunnar Forsgren.
Skärbåten är känd sedan medeltiden. Ursprungligen var
den riggad med ett råsegel (långt senare jaktriggad). Den var 7-8 m.
lång och klinkbyggd. Ur denna båt utvecklades Roslagens och Ålands berömda
storbåt. Storbåten användes av bonde/fiskare-befolkningen i skärgården
till transporter av bytesvaror, strömming och hö. Vid besök i "upplanden",
t.ex. Stockholm riggade man upp seglet som ett övernattnings-tält över
rån eller bommen. Senare ersattes "tältet" med en kajuta med klinkbyggt
tak i aktern. Därav den äldre benämningen Kajutbåt. Många storbåtar
fick jaktrigg vid mitten av 1700-talet, medan andra behöll det enkla
råseglet ännu 100 år senare. Höbåten som beskrivs så målande i Bellmans
"Solen glimmar" var en typisk kajutbåt.
Bild ovan: Sandkilen Helmi. Foto: Gunnar Forsgren.
|
På 1800-talet började storbåten användas till att frakta sand och kallades
framåt sekelskiftet för Sandkilare, på 1900-talet Sandkil. Sandkil är
numera den vanligaste benämningen. Rospigg eller piggskuta var en annan
benämning, förstnämnda även som benämning på Roslagens befolkning. "Piggen"
var helt enkelt det spetsiga stävtimret i vilket förstaget var fäst.
På 1800-talet blev masten kraftigt förstagad (framåtlutad). Detta, den
extremt långa bommen, piggen, den (till skillnad mot resten av skrovet
som var klinkbyggt) kravellbyggda målade (oftast svarta, ibland gröna)
brädgången och den gröna masttoppen var typiska för sandkilen. (Flera
av dessa element förekom på flera av de holländska 1600-tals-"jachterna"
- en tillfällighet?).
Från mitten av 1800-talet och en bit in på 1900-talet förekom ofta regattor
med sandkilar. Den lilla bruksskutan var en snabb seglare. I början
av 1900-talet utrustades flera sandkilar med motor. Vid sekelskiftet
nådde roslagsskutorna sin storhetstid. Motoriserade båtar, järnvägen
(som gjorde att Stockholmarna kunde få sill från Göteborg som var färskare
än Roslagens strömming!)och bilen, gjorde att skutorna snart blev allt
färre. Helmi seglar ännu, men hon är så grundligt renoverad,
att hon är mer en kopia. Men hon och några nybyggen är
de sista av en gammal och mycket fin båt-typ, som kombinerade
grundgående, med stor lastkapacitet, minimal besättning och
snabbhet.
Om bilden ovan:
Fig. 1 visar den äldre, klinkbyggda typen av kajutatak. Fig.2, den yngre typen
av kajuta. Fig.3: De ursprungliga storbåtarna och även många senare, hade ingen
kajuta. Fig. 4: Stävpiggen, typisk för roslagsskutorna. Fig. 5: Brädgången (den
översta delen av båtsidan), var kravellbyggd, till skillnad mot resten av det
klinkbyggda skrovet, och oftast svartmålad. Sudbandet (en list under brädgången)
var alltid målad. Ibland var även relingslisten målad. Man kunde se varifrån en
skuta kom genom att se på listernas färger. Det gröna sudbandet på bilden visar
på hemort i Länna-Danderyd-trakten.
Fig. a: Sandkil/storbåt med den typiska jaktriggen. Fig. b: Två spri-riggade
master på denna storbåt från Iniö i Åbolands skärgård.
Fig. c: Råsegelriggad storbåt.
VEDJAKT.
Redan på 1700-talet märkte man att gaffelseglet med sin ovanligt långa bom, gjorde
storbåten tämligen lovgirig och man riggade upp ett bogspröt för att få plats
för ännu ett segel för att på så vis balansera riggen. Denna båttyp kom att kallas
klyvarskuta och var ca 17 m. lång. I början av 1800 talet utvecklades ur den Vedjakten.
Roslagens andra kända båttyp var därmed född. Den sista vedjakten Greta Linnéa,
byggdes på 1920-talet. Det är efter en modell av denna vedjakt som kopian Sofia
Linnéa byggdes 1988. Vedjakten var ca 20 m. lång. Loggertseglet överst på masten,
gjorde att båten kunde fånga vinden även när hon seglade i lä bakom höga klippor
och granar.
--------------------------------------------------
E-mail
Hem
Back
English Summary:
SKUTOR 1 (Smaller sailing vessels 1)
BLEKINGSEKA ("Dory from Blekinge"): The "snipa" is a traditional boat type with
its origin back in the iron age. Some hundred years ago the "snipa" in what is
today south Sweden, at flat tuck. The sail was originally an asymetric square
sail, but round 1850 it was replaced by the sprit sail. The boat is shallow and
can be between 5 and 9 m. of length. It is easy to row and to sail, also when
loaded.
SLUP (Sloop): In the end of the 19th century merchantmen and sailors on the poor
south-east coast of Skåne (Scania), invested their money in small sloops for trading
in the neighbourhood. The profit was used to buy bigger vessels, ketches, schooners,
barks. In the beginning of the 20th century the small village Brantevik, had Swedens
biggest fleet of sail ships! A similar development occured in many other Scandinavian
villages.
RÅBOCK: This square sail rigged vessel was common on the large Swedish lakes Vättern
and Vänern. In 1871 only 2 råbockar survived, both were re rigged as galeaser
(ketch-rig). In 1997 the last råbock, Ricktor, was broken up. Ricktor was built
in 1835 and was the oldest sailing vessel in Europe.
STORBÅT: In the large archipelago between Stockholm and Finland, the peasants
and fishermen had used a square rigged boat (looking like a small viking ship)
since the middle ages. In the 18th century, some of these boats got a simple yacht
rig. This boat became typical for the Stockholm Archipelago, and was also known
as Sandkil (= "sand-runner") or Rospigg. The boat was shallow and fast and needed
a crew of only one or two men. It was only 7-8 m long.
VEDJAKT (Fire wood yacht): Already in the 18th century some Storbåtar got a bowsprit
and a higher rig. The Vedjakt had a length of around 15-17 m.
|