Sju kilometer norr om Simrishamn i Vik, såg jag en skylt till "Prästens badkar". Jag visste bara att det var en klippformation av något slag, lämpligen liknande en bassäng eller liknande nere vid stranden. Klart att jag inte hittade det, men några vänliga by-original (i en by där alla såg ut som by-original), hade vänligheten att visa mig det märkliga badkaret. I själva verket såg det ut som en ros av sten och kallas av folket i trakten för just Stenrosen. Det var en vacker ros som låg där i vattenbrynet. Den hade skapats för för femhundra miljoner år sedan då en underjordisk källa med full kraft bröt igenom lava som ännu inte hade stelnat. Så liksom andra rosor föddes den av värme och vatten!
Borta i horisonten sträckte Stenshuvuds nationalpark ut sin gestalt och sitt blå ormhuvud, frå,n vars topp man lär kunna se ända till Blekinge.

När man ser allt fler äppelodlingar susa förbi, vet man att man närmar sig Kivik. Men för mig var det Bredarör (rör = stenröse) eller Kungagraven eller Kiviksgraven som den också kallas, som lockade. Idag har röset återställts till sin ursprungliga bredd, 75 meter, men höjden var ursprungligen många gånger högre än idag. Men under tretusen år har folk använt röset som ett stort stenbrott (liksom man senare använt nedlagda borgar för samma ändamål). På sjuttonhundratalet hade så mycket sten plockats bort, att man nått graven i dess mitt. Graven bestod av en kista gjord av tio stenhällar med inristade figurer och symboler. Dessa ristningar, liksom andra skandinaviska fynd från gravens tid, bronsåldern, visar på kontakter med östra Medelhavsområdet. Graven är samtida med hällristningarna vid Simrishamn och de kända danska fynden från Egtved och Trundholm och även samtida med en egyptisk kändis: Tutankhamun.
Vad bönderna hittade i graven på 1700-talet, är inte känt, vad som än funnits är inte längre kvar, förutom några benrester efter fyra tonåringar som påträffades på 1930-talet.
Gravkammaren har aldrig legat i något rum och en gång har inte lett dit, de har man gjort för att turister ska kunna se gravhällarna inne i högen. Bronsålderns mänskor levde som under yngre stenålder av jordbruk och boskapsskötsel och man bodde i rejäla hus, inte helt olika senare tiders korsvirkeshus. Varken koppar eller tenn, som behövdes till att göra brons, fanns här upp. Köpmän fick därför ha kontakter med andra folk långt nere i Europa. Bronset användes mest till smycken, vapen och rakknivar. Skäror ach knivar var ännu av flinta.
Naturligtvis har det skrivits en massa "nordiskt" flum om detta och andra bronsåldersfynd.
Folk glömmer lätt att i tid, är Kiviksgraven för en viking, dubbelt så avlägsen som vikingatiden är för oss, och nästan lika olik!

Kivik ser ut som an vanlig liten skånsk stad med gulliga hus och en hamn. Uppe på en höjd utanför staden hålls den eviga Kiviks marknad och den råkade vara där när jag cyklade norrut.
Sorlet och ropen hörde tydligt ända nere vid havet. Det var det sedvanliga krimskramset och billiga kläderna som man ser på vartenda torg numera och jag såg varken någon strippa eller skäggiga damen, än mindre någon hästhandlare eller äkta kanibal (något som statsminister Fredrik Reinfelts afrikanske farfarsfarfar uppträdde som för hundra år sedan, dock aldrig i Kivik).

Nej, jag fortsatte att cykla mot vackra Haväng och passerade Verkeåns utlopp i Österjön.

BACK

Externa länkar:
Afrodite i Vik
Stenshuvud
Kiviksgraven
Kiviksgraven och ett par andra rösen
Äppelkusten, Österlen
Kivik
Art Centre
Horsahallens hällristningar