Ur : J P Jacobsen: Gurresange

Den blaalige Dæmring nu dæmper
Hver Tone fra Sø og Land,
De flyvende Skyer har lagt sig
Til Hvile ved Himlens Rand,
I lydløs Tynge samlet
Er Skovens luftige Bo,
Og Søens klare Bølger
Har vugget sig selv til Ro.
I Vesten kaster Solen
Sin straalende Purpurdragt,
Saa drager den over sig Bølgen
Og drømmer om Dagens Pragt.
Ej mindste Løv sig rører
Og kalder paa min Sands,
Ej mindste Tone klinger
Og vugger mit Sind i Dands,
Nej, hver en Magt er sunken
I egne Drømmes Elv,
Og skyder mig blidt og stille
Tilbage til mig selv.

Ur: Gurresånger

Den blåa skymning nu dämpar
var ton från sjö och land,
de flygande molnen har lagt sig
till vila vid himlens rand,
i ljudlös tyngd nu samlad
är skogens luftiga bo
och sjöns klara böljor
har vaggat sig själv till ro.
I väster kastar solen
sin strålande purpurdräkt,
så drar den över sig vågen
och drömmer om dagens prakt.
Ej minsta löv sig darrar
och kallar på min själ,
ej minsta tonen klingar
och vaggar mitt sinne i dans.
Nej, envar makt är sänkt
i egna drömmars älv,
och skjuter mig blitt och stilla
åter till mig själv.