Gästsida av Anders Lilja:

Fartygstypen Busse

Mitt namn är Anders Lilja. Jag bor f n i Lund men är född i en liten by i Torhamns socken i Blekinge som heter Bussevik. Namnet lär härstamma från vikingatiden efter fartygstypen Busse som jag läste om i eran sajt. Jag har forskat en del om Bussen, men jagar efter mer information. Skulle vara tacksam för tips om mera information, böcker, personer som kan veta mera.

Nedan redogör jag för en del av den litteratur som jag funnit om Bussevik och fartygstypen Busse.

Ortnamnet Bussevik

I Blekingeboken 1967 och 1969 har Ingemar Atterman rapporterat om forskningsarbetet kring Busseviksspärren och områdets betydelse under vikingatiden. Han refererar till Bertil Ohlsson, den blekingska ortnamnsfoskningens nestor, som menar att östblekinge, tack vare livliga handelsförbindelser över havet, haft en ekonomisk och kulturellt ledande ställning under vikingatiden. Av de omkring 20 blekingska namn med anknytng till vikingatidsfartyg är inte mindre än fyra femtedelar belägna i östra Blekinge, de flesta i Torhamns och Karlskronaskärgården. Bland dessa namn finns Bussevik med fartygstypen Busse som som exempel. Rester från Busseviksspärren mellan Senoren och Bussevik har blivit daterade till kring år 1100.

Litteratur om Fartygstypen Busse

Nordisk familjebok

Buss, Bussa, Sillbyss (holl. Buys, eng buss, fr. Buche) som fordom begagnades vid större sillfiske. Sådana fartyg lära hafva funnits i Skandinavien redan under medeltiden. De förekommo äfven i England, men mest i Holland. I början av 1700-talet hade bussen en längd af omkr 18 m, en dräktighet af 50-80 ton och tre (stundom två) master med ett fyrkantigt segel på hvardera. Medan fisket, som bedrevs med nät låg fartyget till ankars med de främsta masterna nedfällda och på det akterska ett mindre segel hissat, för att kunna både motverka strömmen och, ifall det behövdes, lätt ändra plats.

Skeppsristningar på Gotland av Peter von Buch, Sibylla Haasum, Erland Lagerlöv.

Busse.
Litet klinkbyggt handelsfartyg från 1000-talet. Bussen , som påminner om knarren, har
t ex fortfarande sidoroder. Den har dock inte vikingabåtens smäckra stävformer. En mast med stag vant och råsegel. Brassar och boliner. Båttypen föregick Byrdingen.

Båtar och navigation under vikingatid och medeltid av Sibylla Haasum.

En annan båttyp som förekom under medeltiden här i Norden var bussen, som från början var ett krigsskepp men under 13-1400-talen blev benämningen på ännu en typ av handelsskepp. Båttypen förekom över hela Norden men även i England och Holland. Den var ungefär lika stor som vikingatidens knarrar även om det var en annan typ av båt. Den hade t ex inte vikingatidens smäckra stävformer. Bussen föregick byrdingen som handelsskepp.

Hämtat från ett norskt lexikon författat av Thomas Hauge. (Fritt översatt)

Busse ( vikingatidens Bÿsa, medeltida busse, bysse) De flesta forskare menar att ordet busse eller bysse kommer från det latinska bucia ( jmf också buza o fl, franska busse buce och tyska büse, bütse), egentlig beteckning för ett galärliknande rodd och segelskepp.
Vidare menar man att för Norges vidkommande var det en av de fartygstyper som avlöste de klinkbyggda vikingaskepstyperna utan däck. Busse var i stor utsträckning kravellbyggt och hade fast däck. Riggen kan ha varit liknande den som användes på koggen och holken dvs två eller tre master med ett råsegel på varje mast.
I Harald Hårdrådes saga berättas emellertid att kungen(1061-1062) lät bygga en busse efter mönster av Ormen Långe och utstyrde den på det präktigaste sätt. Skalden Tjodolf ger en målande beskrivning av det härliga skeppet.
Det tycks som om ordet busse blir mer och mer synonymt med skepp, fartyg. Klostren i Norge använde bussen som transportfartyg i handelsutbytet med England. Erikskrönikan (ca 1320) nämner Busse som stora och breda. Biskop Jon av Island (1338) kom till Norge i en Busse, biskop Håkon av Bergen beklagade (1341) att hans busse hade avseglat så att han inte kunde sända passande gåvor till Jon Ogmundssons dotters bröllop och sira Balte blev 1342 dömd att betala halva värdet av en busse.
Busse förekommer i franska sjöfartshistorien på 1500-talet och hollänska sill-busser deltog i fiske på Nordsjön till långt ut på 1800-talet. Typen var stadigt densamma, små däckade skepp med två eller tre master med ett råsegel på varje mast.

Vikingatidens nordiska skeppstyper av P Dahlgren, 1928.

Ett nordiskt fartyg med främmande ursprung var butzan (även busso eller busse), känd i norden från 1000-talet. Norrmannen Tore Hund brukade år 1026 ett sådant fartyg med 80 mans bemanning vid ett rövartåg till Vita Havet. Butzans förhållande i storlek till andra samtida fartyg i 1300-talets Sverige formulerades i Eriks-krönikan genom sammanställningarna: "kogga stora oc butzor bredha" samt snekkior manga och budzor stora. Den butza varmed norrmannen Tore Hund 1026 i ett rövartåd, seglade till Bjarmaland vid Vita Havet, förde 80 man. Sådana fartyg kunna anses som i plundringssyfte överbemannade transportfartyg. Kraftigt byggd, var butzan före 1200-talet snarare ett härskepp än ett köpskepp. Ibland benämndes den långskeppsbysa och var då troligen byggd med samma proportioner som ett långskepp. Eljes kan förmodas, att butzan varit besläktad med Bayeux-tapetens fartyg. Från 1200-talet är den känd som segelfartyg med samma uppgifter som knarren.
(Knarr var benämningen på det havsgående, lastdryga vikingatida handelsskeppet.)

Svenskt skeppsbyggeri av Gustav Halldin.

Byssa, som i 1600-talets skeppslistor uppträder som beteckning för fiskefartyg, anses gå tillbaka på det fornnordiska buza från knarrarnas tid och det medeltida bussa eller busse, som i skandinavien på 1200-talet var beteckning för mindre handelsfartyg och som i Holland och England alltjämt lever kvar i fylliga rundgattade "Heringsbüser" resp "hering busses". På 1200-talet undanträngdes knarren av buzan (bussen) och koggen.

Som sagt vill jag gärna få reaktioner och tips om litteratur. Min adress är:
Anders Lilja, Sunnanväg 6 D, 222 26 Lund.
e-mail: familjenlilja@telia.com