NAVIGATION
På Vasens tid var sjökorten ganska opålitliga. De flesta styrmännen kände väl till de farvatten de seglade på. Ofta hade de lärt sig muntliga seglingsbeskrivningar av de äldre. T ex: "När du seglar in mot Lillö Hamn, segla då mellan den kala klippan och ön som liknar en sovande katt."När man seglade i helt okända vatten, kunde en fiskare från trakten tjänstgöra som lots. Om man seglade i farvatten där man inte kunde få lots, eller i dimma, då var det nödvändigt att loda djupet.
På lodlinan fanns olika sorters markeringar. Två knutar kunde kanske markera 2 famnar djupt, två knutar med en skinnbit två och en halv famnar, en tybit tre famnar osv. Så beroende på hur knutarna var gjorda, kunde man genast känna med fingrarna på linan, hur djupt det var. (Några hundra år senare tog sig den amerikanske författaren Samuel Clemens, författarnamnet Mark Twain. Det namnet betydde helt enkelt: Markeringen på linan som visar två famnar djupt. Han var nämligen i yngre år lots på den grundfyllda Missisippifloden!)
I bottnen på lodet fanns ett hål, där man la in lite talg. Bottensediment som fastnade i talgen, visade om havsbottnen bestod av lera, sand eller t ex dy. Det kunde också ge en fingervisning om var man befann sig.
För att få reda på hur fort man seglade använde man en enkel logg som bestod av en trekantig träskiva som liksom lodet var fäst i en lina med olika sorters knutmarkeringar. När man kastade ut loggen från aktern, då kunde man känna av hur många knutar (knop!) som drogs ut under en halv minut. Som "klocka" använde man ett sandglas (av samma slag som farmors äggklocka).
I kaptenskajutan fanns en mekanisk bordsklocka och på Vasen har man hittat ett litet hopfällbart fick-solur, som även kunde användas på natten; som mån-ur! (se nedersta bilden). Annars hölls tiden ombord med sandglas, som fick vändas varje halvtimme. Uttrycket åtta glas, betyder att (sand-)glaset vänts åtta gånger och fyra timmar hade passerat. Sjömän arbetade och var lediga i fyratimmars-pass. Genom att veta hur fort man seglade, kunde man få en uppfattning om hur långt man seglat. På skeppet Mary Rose som sjönk 1545 och på Kronan som sjönk 1676, har man hittat parallellinjaler och passare som som användes när man skulle rita in kursen på sjökortet.
För att hålla rätt kurs använde man kompass.
För att kunna veta hur långt söderut eller norrut man befann sig, behövde man veta solens höjd över horisonten klockan 12 på dagen. Solen står ju olika högt beroende på dels dag och dels på hur långt norr- eller söderut man befann sig. För att mäta solhöjden använde man sig oftast av en sk gradstock (även kallad jakobstav), se näst nedersta bilden. På Vasens tid fanns även andra instrument för att mäta solhöjden, t ex kvadranten (sextantens föregångare) eller ett atrolabium (som hade uppfunnits av araberna tusen år innan). På Vasens tid var kikaren nyss uppfunnen och hade inte börjat användas till sjöss. Däremot hade säkert den närsynte kung Gustav II Adolf nytta av den under sina fältslag!
Navigation på galeonernas tid.